Digitalisering har blivit ett modeord, men det är bara ett ord om man inte klär det med ett innehåll.

Digitalisering är inget nytt. Framförallt inte på teknikersidan. Procera var tidigt ute i mitten på 1990- talet med den första generationens scanner. Den nu museivärda modell 10. Efter den följde andra. Då handlade det om digital avläsning kombinerat med mycket primitiv CAD. Filerna skickades till en central produktion och en vecka senare fick man tillbaka en oanatomisk ”mössa”.

Även om det funnits digitalisering på tandläkarsidan länge, då syftar jag på Cerec, börjar inte diskussionen allmänt bli het innan de digitala avtrycken fått fast mark under fötterna. Detta händer nu.

Nya flöden på labb. Praktiskt och legalt

Hittills har vi varit vana vid ett avtryck som lagts i en låda som fått ett ordernummer och gått till produktion. På den sitter en ordersedel från tandläkaren som signeras av ansvarig på labbet när arbetet går i retur. Under tiden är det relativt simpelt att se var ett arbete befinner sig i processen utan att söka det i en dator; Titta var lådan är.

Så är det inte nu. En fil dyker upp. Lite olika beroende på vilket system den kommer ifrån. Den kommer oftast från en av de vanligaste portalerna. Då kan man alltid skriva ut deras följesedel och sätta på en tom låda. Ibland kommer det bara en fil, med ett mail. Allt går att lösa men det gäller redan från början att skapa ordning. Dessa nya flöden måste dokumenteras. Det kräver en allmän kvalitetssäkring och TLV.

Nya saker att kunna och förmedla

Som tekniker märkte vi att de nya teknikerna öppnade dörrar till massor av nya material. Det är viktigt att skaffa sig ordentlig kunskap om materialen och deras egenskaper. Ett tydligt exempel är hur Zirkonia formligen har exploderat. När vi började fräsa det själva 2004 fanns det ETT val för oss, nu drunknar man nästan.

Olika Zirkonia-material för olika indikationer. Ofta får man bara en beställning på ”Zirkonia”.

Hur vet en tandläkare att teknikern verkligen vet vad han/hon levererar. Det ligger mycket mer på oss tekniker nu att på riktigt veta vad som är viktigt när man väljer material. Vilka egenskaper, processer och vetenskap krävs? Det vet i allmänhet inte tandläkaren. Även om de har ett ansvar, är det vårt ansvar som producent att kunna det. Producentansvaret är lag.

Dessutom, hur bra är vi på att kommunicera nya möjligheter med t.ex. Digital Smile Design som man får på köpet? Eller är vi för bekväma för det?

Hur hanterar man det digitala dagligen

En fråga jag ställer mig är hur man hanterar CAD-tekniken på labben efter så lång tid. Många verkar samla ihop sina CAD-stationer till en särskild avdelning. Det förstår jag inte riktigt. Självklart är det en speciell teknik som kräver visst kunnande. Men är inte det ett totalt tankefel? Det är ett verktyg precis som en vaxkniv. Vem har en vaxknivsavdelning?

Vi har våra stationer där de används. På protes, metall och keramik. Sen får vi samla ihop filerna och producera.

Nästa steg

Nu går det fort. Det vi ser fram mot är att kunna digitalisera den traditionella protesen. Det finns vissa lösningar redan nu, men jag tycker inte de är riktigt färdiga ännu. Kanske om ett år. Detta är ett viktigt område som halkat efter. Dessutom har det börjat dyka upp 3D-printat Zirkonia. På Formnext i Frankfurt i november får vi säkert se fler spännande nyheter.